Madeleine Laurell

Tar bussen ner för backen i ösregnet för att ta båten till skolan, hoppar av bussen och i busskuren står en supertrevlig tjej med ett bord överväldigat av kanelbullar och kaffe och en massa tända ljus som lyser upp den lilla kuren. Jag går nyfiket in. Det smattrar mot rutorna och folk står fridfullt och fikar. Typiskt svenskt att man blir skeptisk. "Och vad vill du ha i utbyte?" tänker man. Man har liksom inte lust att "svara på 10-frågor-det-tar-2-minuter". Men det kommer inget sånt. Inte finns där några informationsblad heller. Jag får en kaffe och hon önskar mig en bra dag. Jag blir varm inombords och dröjer mig kvar innan jag måste trampa vidare i regnet. Glädjen och den värme som uppstod i busskuren hade man ALDRIG kunnat uppleva annars en så här mörk och regnig torsdagsmorgon. Jag hör henne säga till en gubbe som förvånat frågar varför han får fika att "vi på hotellet  här brevid bjuder på det idag." Jag går därifrån med min take away mugg (med deras logga på, såklart) och känner mig allmänt upprymd (gratis är gott) och sen förstår jag vilken briljant idé det är. Det var inget försök till att sälja i stunden. Ingenting i utbyte. Syftet var att få glada resenärer, ge oss något värdefullt denna mörka och regniga morgonen och få oss (utan något som helst krav) att prata gott om dem. "Jag fick en kaffe och bulle av dem idag". Det blir en spridning och man själv som kanske indirekt inte behöver en vistelse där kanske påverkar en direkt målgrupp att gå dit. Snacka om värdekedja för bägge parter. Att sedan åka och studera just detta resten av dagen är ju bara komiskt. För i stunden när jag stod där så tänkte jag ju inte på, att jag var delen i deras noga utvalda aktivitet i en marknadsplanering. Jag älskar sånt här, det är ju detta jag går och utbildar och lär mig om och på ett eller annat vis ska jobba med. I detta fallet var det ren, positiv marknadskommunikation. Sjukt intressant och roligt att hitta sitt "kall". Bra torsdag, med andra ord!

Love M