Madeleine Laurell

Nu för tiden får jag ofta höra att jag uppdaterar min blogg dåligt och får frågan om jag har tröttnat. Och tja. Jag har hållt på med den här bloggen sen jag var tretton år. I höst har jag drivit den i fem år då jag i mellan åt haft paus på högst en vecka åt gången. Det är en ganska lång tid.

När man träffat folk har man blivit förknippad med bloggen (jag antar att det blir så när man bor på liten ort) och hur fult det namnet än låter så har ”ModeMadde” blivit ett smeknamn.

Bloggen har följt med mig genom hela min tonårsperiod. Själv tycker jag att det är rätt fantastiskt. Är inte det en dagbok om något?

Bloggen har varit med genom motgångar, lyckliga stunder och min vardag. Den har gett mig modelljobb, nya vänner (anna, Magdalena, Sandra, Tobias, Martin, Pelle, Christelle) och en jävla massa erfarenheter.

För mig är det är inte bara en blogg utan också ett nerskrivet bevis på att jag genom mina motgångar ändå kämpat på. I början var det inte särskilt roligt att blogga. Jag antar att det är så i högstadiet att alla ska följa samma mönster, inte sticka ut och klä sig likadant. Med min modeblogg stack jag minst sagt ut ordentligt. Med mina dagens outfits, klänningar och pumps. Elaka kommentarer i skolan och på bloggen. En gång så långt och grovt elaka påhopp att det hela ledde till polisanmälan (och vid sådana tillfällen är det fantastiskt med något som kallas ip-adress). Man ska aldrig finna sig i kränkande ord och låta någon annan trycka ner en.

Bloggen har därför varit väldigt viktig för mig sedan jag startade den.  Den är ett bevis på att jag kämpat för att få vara den jag är och fortsatt mitt race. Jag tror faktiskt inte jag hade varit lika stark som jag är idag om jag inte hade fått alla erfarenheter som bloggandet har gett mig.

Men sedan jag började gymnasiet så har en helt ny värld öppnat sig. Nya vänkretsar, ny vardag. Och jag känner sakta att bloggen har glidit ifrån mig. Den är inte lika hög prioritet längre. För jag känner att jag har nått vad jag velat nå med bloggen. En kamp att få vara mig själv och köra mitt race trots vad andra tycker, skriva om mina intressen, utnyttja mitt fotointresse och ha kul.

Detta är inget avslutsinlägg. Mest att jag vill förklara varför jag inte bloggar lika mycket som förut. Nu känner jag mest att jag bloggar för min egen skull. För att få arkivera mina roliga stunder i bilder och text så jag kan minnas.

Har aldrig direkt visat något tack till er som läser. Men vill mest säga att jag blir jätte glad för alla fina kommentarer jag får från er varje dag. Och till er som fortfarande kommenterar och läser sen flera år tillbaka, jätte roligt att ni följer min vardag! Hoppas ni fortfarande tycker det är lika roligt att läsa trots att jag är rätt oaktiv med bloggandet för tillfället.

Kram från mig!